Den sociala revolutionen på nätet uppfyller ett självförverkligande behov. Tjänster som Facebook, YouTube, LinkedIn, bloggar jadajadajada sätter det egna jaget i relation till Vi:et. Jag blir en del av gemenskapen. Det handlar om kommunikation och vi definierar oss själva via det sociala kollektivet på nätet i högre utsträckning. Vi pratar, utbyter åsikter och information, uttrycker oss via texter, film och bilder etc etc… Jaget och individen förverkligar sig själv i möjligheten att uttrycka sig på ett forum som består av ett mer eller mindre globalt kollektiv. Den sociala revolutionen och tillgången till produktionsverktygen på nätet har förvandlat alla till sina egna kändisar. En person sa till mig för inte så länge sen: “Jag förstår inte hela denna hypen kring sociala nätverk. Jag har bloggat sen 2004 och var igång och chattade 96 när ICQ kom.” Det är helt rätt, sociala medier är inget nytt. Men det bodde människor i städer innan den industriella revolutionen också.
Enligt mig befinner vi oss alltså i självförverkligandefasen i Maslows inrriterande trappa (den är lika briljant som uttjatad). Idag handlar det snarare om att dela in den där översta fasen i en egen trappa, självförverkligandets i olika steg. När man pratar om internet och kommunikation skulle dagens sociala nätverk och möjligheten till kommunikativ dialog och produktion på nätet vara såna steg. Men vad är nästa? Fysisk interaktion på nätet kanske? Vårt medvetande är redan där, borde inte våra kroppar följa efter?
“A virtual world must have one dimension less than the real one. We are three dimensional creatures yet we can´t create anything very complex in three dimensions, not something that imitates life anyway. If you look at say a rabbits leg, it´s so bloody complicated that you can never recreate it. We cant´t make prostethic hands that are convincing reproductions of the real thing. But if you look at the latest generation of videogames and online worlds we are vey good at making two dimensional worlds that in some ways work better than this one.” - Från boken Popco av Scarlett Thomas.
Boken jag fick detta ifrån är faktiskt ganska tråkig så nog om vad den handlar om men ovanstående citat fick mig att tänka till. Vad händer när vår egen värld inte räcker till? Det kanske är så att incitamentet att interagera i virtuella miljöer bara inte är tillräckligt stort än? Virtuella världar som Second Life kanske inte riktigt har slagit igenom eftersom de idag snarare är tidstjuvar än motorer för självförbättring? Men vad händer när vårt digitala medvetande skriker efter vår fysiska kropp att följa efter? Vilken pusselbit är det som fattas för att människan ska flytta ut i de virtuella världarna? Många frågor. Jag har en teori.
Twinity är en tjänst som påminner om Second Life men istället för att interagera i en fantasivärld springer du runt och yrar i virtuella kopior av London, Berlin eller Singapore. Detta är en gammal tjänst som har funnits sedan 2006 men jag tror ändå att de virtuella nätverken måste återspegla den fysiska världen om de ska tilltala en generell massa. För vad gör man på Facebook, världens största nätverk. Jo man kommunicerar och interagerar med sitt nätverk som sig själv. Facebook är ingen tidstjuv eftersom man interagerar med vänner. Det sociala nätverket och umgänget har flyttat ut på nätet. Det som har hänt är att ett basalt behov har fått ett forum till att interagera på. Det du gör på Facebook, LinkedIn, YouTube etc har med andra ord anknytning och implikationer i den verkliga världen. Second Life är dagsläget mer ett TV-spel och alltså inget basalt måste. Men vad hade hänt om man skulle kunna interagera som sig själv på verkligt geografiska platser i viruella nätverk? Det är faktiskt så att Möllevången I Malmö börjat växa fram i Second Life. Är detta en ny riktning? Jag vet inte, men jag undrar om det inte är relationen mellan de fysiska och det digitala som är framtiden.