Få har undgått höstens mest lyckade virala kampanj Rolighetsteorin, men varför är den rolig? Varför är den en lyckad kampanj?
Stopp, vänta nu lite, vad är förresten en lyckad kampanj? Låt oss ta ett steg tillbaka och fundera på vad som gör att en kampanj får epitetet ”lyckad”.
Ett bra tecken på att man kan säga att kampanjen ”fungerar” är förstaplatsen på The Viral Video Chart, listan över de mest spridda virala filmerna där både visningar, kommentarer och referenser bedöms. Det tillsammans med miljontals visningar på youtube, blogginlägg och tidningsartiklar världen över tar ju sitt tydliga språk kan man tycka. Jo, det går ju inte att komma ifrån att de lyckats nå ut till en stor massa, men värdet för varumärket är en helt annan sak. Jag hade hört talas om kampanjen och tittat närmare på den en bra stund innan jag insåg att det var Volkswagen som låg bakom, jag visste att det var en DDB-kampanj före jag kopplade vem deras uppdragsgivare var. Och samma sak tror jag gäller för många, därför ställer jag mig frågande till hur stort värde kampanjen verkligen får för varumärket och för siffran längst ner på pappret. Effekten av lyckade virala kampanjer blir lätt att man inte ser varumärket för allt det roliga.
Men kampanjen inspirerar ju folk till att vara delaktiga genom att själva skicka in fler bidrag på samma tema? Förvisso, men det genomslaget kan inte sägas vara så stort, i skrivande stund under 200 bidrag att jämföra med närmare 9 miljoner visningar av Pianotrappan.
Svaret på min fråga i rubriken tycks alltså vara att ja, kampanjen är rolig, men det är inte samma sak som en lyckad kampanj.